Bron henriks barn namn

Bron henriks barnnamn

Det är nästan 40 timmar när jag räknar efter, men det känns inte som en oändlig tid i efterhand.

Istället blev det en gradvis uppslukande spänningsresa med den unika Saga Norén från Malmö Police, spelad av Sofia Helin, som det självklara centrumet för att driva handlingen vidare.

Jag återkommer till henne och skådespelarens roll i upplevelsen.

Det intressanta med serien som berättelse är att vi i backspegeln kan se vad som var aktuellt i nyhetsflödet förra decenniet; här skildras hemlöshet, socialt utsatta och utnyttjade, traffickingoffer, surrogatmoderskap, högerextrema politiker och flyktingproblematik.

Mycket av detta är tyvärr fortfarande öppna sår i vår verklighet.

Seriens första säsong inleds med ett likfynd mitt på Öresundsbron, där en kvinnokropp i två delar ligger utplacerad precis på gränsen mellan Danmark och Sverige.

Kroppen visar sig komma från två kvinnor, en svensk politiker och en dansk prostituterad.

Färgerna är dämpade, miljöerna ruffiga och hamnstadens mystik slår över.

Bron skildras i olika ljus och vinklar i serien, och vi som bor i Malmö och ofta besöker Köpenhamn kan känna igen flera kända miljöer, ofta kombinerade på helt orealistiska sätt.

Det är vanligt i filmvärlden, hus och gator vinklas och kopplas ihop i halsbrytande klipp efter behov av den filmiska verkligheten.

En sekund befinner vi oss utanför gymmet Friskis och Svettis, en gata som fungerar som högkvarter för Malmöpolisen där Saga Norén hoppar in i sin mattbruna Porsche och svänger ut i en helt annan gata i Västra hamnen.

Men nog om detta, det är en nördnivå som man kan ha, men ibland roar det oss när vi känner igen hemstaden eller grannstaden.

Det hör till saken att karaktärerna är både unika och engagerande; särskilt Saga Norén med sitt något psykotiska sätt är en burdus sanningsägare och en detaljfixerad utredare med drag av både autism och Aspergers.

• Saga Norén - unik utredare med autism/Aspergers
• Martin Rodhe - regelbrytande polis
• Lillian - dansk polischef
• Henrik Sabroe - partner i sista säsongen

Hennes envisa, omåttliga energi tvingar den danske trevliga polisen Martin Rodhe att följa hennes tempo.

Han bryter visserligen mot regler och är allmänt obekväm med att acceptera pålagda arbetsmetoder.

Tack vare Saga Norén tvingas han svara på en ständigt ringande mobil med frågor, särskilt mitt i natten eller under en sängkammarlek med sin danska hustru.

Eller som hon själv säger i rollen.

Jag är helt enkelt annorlunda.

Hela hennes rörelseschema och ansiktsuttryck förstärker de ofta dråpliga och dräpande kommentarer hon levererar i rollen.

Han agerar nedtonat och allvarligt, han har ett tydligt eget trauma utöver de fall han och Saga ansvarar för, hans döttrar är försvunna.

Kidnappade, levande eller döda.

Det färgar hans dagar och tvingar ibland honom att reagera starkt.

Ett liknande trauma drabbar Saga när hennes mamma dyker upp och anklagar henne för systerns självmord, modern har enligt Saga Münchhausen‑by‑proxy‑syndrom och har drivit systern dit.

När modern dör anklagas Saga för mord och döms till fängelse.

Dessa dramatiska sidohistorier — och flera andra — gör att spänningen och engagemanget hela tiden hålls uppe, lager på lager av förvecklingar byggs på i varje säsong.

Teman och sammanfattning

• Hemlöshet
• Trafficking
• Surrogatmoderskap
• Högerextremism
• Flyktingproblematik

Det finns fler än dessa, den danska kvinnliga polischefen Lillian, spelad av Sarah Boberg, blir involverad och utmanad av både Martin Rodhe och Saga Noréns fall samt deras impulsiva sexuella kontakt.

Här spelar Saga Noréns bristande förmåga att känna empati en stor roll; för henne är sex samma sak som förälskelse, och den relation hon har med Henrik Sabroe i den sista säsongen bryter samman.

Att manuset har ett tydligt handlingsbaserat förlopp gör att några av de svenska skådespelarna lyckas med det de danska generellt gör — att spela på skeendet snarare än att överdriva och demonstrativt agera känslosamt.

Att Sofia Helins porträtt av Saga Norén är genomgående knivskarp i sin karaktär är inte samma sak som att hon spelar fram känsloyttringar.

Det räcker att hon följer skeendet, hon internaliserar sin roll och lever i den i varje klipp, varje bild och varje replik.

Minst sagt imponerande!

Och inte sin egen persona.

Eftersom jag inte kände henne — eller förstod mig på henne — kunde jag inte hämta särskilt mycket av henne i mig själv.

Det är steg ett för en skådespelare.

När jag väl insåg det och förstod att jag var tvungen att använda helt andra delar av mig själv för att tänka, för att bli henne, var det inte svårt.

Både i hur den bottnar i samtidens problematik och hur den gestaltas med starka karaktärer och filmisk miljö.

De fyra säsongerna är på alla sätt mer än värda att se om igen, de finns på SvT Play till och med den 10 maj, Thore Soneson, återkommande gästskribent på Deckarlogg, är kulturjournalist och författare.

Han har skrivit filmmanus och gett ut två romaner.

Arbetade under 1980‑ och 1990‑talen på rocktidningen Schlager och SvT:s kulturmagasin Rikets kultur.

Har undervisat i digitalt berättande på Högskolan Kristianstad.

Fler av Sonesons texter om medier finns på medieman.

Dela detta:

• SvT Play
• Deckarlogg
• medieman