Deklarativan identitet




Deklarativ identitet

Memento - att leva i nuet. På lördag kväll såg jag filmen Memento på TV. Jag har nog sett den tre gånger. Det är kanske en film man bör se minst två gånger. Den är ovanlig, eftersom den beskriver amnesi - minnesförlust - på ett mycket träffsäkert sätt. olika typer av minnesproblem är ett populärt tema i filmer. På rak hand kommer jag på The Bourne Identity, Hitta Nemo och några fler, vars titlar jag inte kommer ihåg.

Det ovanliga med Memento är att den både är väl gjord och dessutom beskriver amnesi korrekt. Till skillnad från de flesta filmer som handlar om minnesförlust, bibehåller huvudpersonen Leonard sin identitet, och hans sätt att hantera oförmågan att lagra nya minnen är mycket trovärdigt. Filmen berättas genom två parallella historier: handlingen visas i färg och i bakvänd ordning, medan det kronologiska förloppet visas i svartvitt.

I varje scen kastas man framåt och bakåt i tiden, och filmen känns fragmenterad - som ett sargat minne. Det är skickligt gjort. I den animerade filmen Hitta Nemo är det en liten blå tropisk fisk som har problem med minnet. Fiskar kanske inte har så bra minne i verkligheten, men i Disney:s sagovärld är de människoliknande. Doris kan inte lagra nya minnen; hon lever i nuet, är glad och nyfiken.

Hon är också väldigt irriterande - något som speglar de känslor många människor upplever när de har anhöriga med amnesi. Doris är oftast glad, men i några scener framstår hon som ensam, bortkommen och djupt förvirrad. Hitta Nemo är kanske lite unikt bland tecknade och animerade filmer. I sådana filmer brukar minnesförlust ofta beskrivas som om hjärnan vore en gammal TV.

Om en smäll gjort att någon tappat minnet, kan en ny smäll ge minnet tillbaka - precis som man ger en tv en spark för att en gammal, löst sittande kontakt ska hoppa rätt. Men hjärnan är inte en gammal TV, den har inga lösa kontakter: det är synapser som skapar kopplingar mellan neuroner, och dessa sitter så hårt knutna att en hård smäll snarare orsakar skada än lossnar synapserna.

Om ett slag ger en skada, gör säkert två slag ännu mer skada. Det blir värre för varje ytterligare slag. Hjärnan är dock så bra konstruerad att det inte märks särskilt mycket om några neuroner slutar kommunicera med varandra. Det handlar snarare om en kö av neuroner som förmedlar signaler. Faller några körmedlemmar bort, märks det inte direkt - men efter många slag blir kören tystare och tystare, till slut når signalerna inte fram.

I de flesta filmer börjar minnesförlusten med att en person får en smäll mot huvudet, vaknar upp och undrar vem han är. I Memento vet Leonard mycket väl vem han är. Han har inte förlorat sina gamla minnen - det är de nya minnena som han och andra med amnesi har svårt med. Han har sin identitet, och varje gång han möter en ny person - vilket i stort sett är varje möte - förklarar han:

'I have a condition. I know who I am. I just can't form new memories.'

Det finns människor som glömmer vem de är, men det är oerhört sällsynt. Leonard saknar den typ av minne som lagrar fakta och händelser - det som kallas deklarativt minne. För att hantera detta skriver han ner fakta på lappar och tatuerar viktiga uppgifter på kroppen. Syftet med allt detta är att hitta fruns mördare.

Leonard har bara en typ av minne: arbetsminnet. Det betyder att han kan föra ett samtal så länge den andra personen inte pratar för länge. I så fall kan han glömma var samtalet började och bli förvirrad. Men liksom andra med amnesi har Leonard kvar sin intelligens och sin förmåga att resonera. Han kan uttrycka sina tankar, läsa en karta och hålla ett telefonnummer tillräckligt länge för att ringa det.

I en scen där Leonard springer allt vad han orkar, frågar han sig: 'Okay, what am I doing?' Sen ser han en kille som också springer. 'I'm chasing this guy.' Plötsligt drar killen en pistol och skjuter mot honom. 'He's chasing me.'

Jag har väl ganska bra minne, men ibland ser jag filmer två gånger och kommer på det ganska sent. Rekordet var väl då jag såg De misstänkta för andra gången och för andra gången blev överraskad av slutet - och dessutom tyckte att filmen var osedvanligt bra. Obegripligt, jag kanske var väldigt trött första gången.

Träning och mästarnas mästare

I fredags körde jag backintervaller istället för de vanliga långa intervallerna. Jag hade lite tidsbrist och gav järnet fem gånger uppför backen. På lördag joggade jag runt några kilometer, och sedan blev det ett distanspass i söndags: 20 km. Den här veckan blir det lite lugnare - det blir en återhämtningsvecka.

Mästarnas mästare har börjat. Jag är så imponerad av Stenmarks fysik och förmåga att göra rätt i alla situationer - bra hjärnfysik helt enkelt. Han har ju varit med i ett antal superstars och liknande program, och alltid varit bäst. Han hade nog blivit superstjärna i vilken sport som helst.

Gamla målvakten Pecka är också lite kul. Jag har för mig att han inte gillade att träna. Sen blev man ju imponerad av åringen Evy Palm - hon vann tävlingen där man hänger i armarna över vattnet. Stenmark vann de båda andra.

Upplagd av Johan Renström kl.